förlikning och förlikningsavtal

Förlikning

Förlikning och förlikningsavtal innebär att parterna i en tvist kan komma överens om hur tvisten ska lösas istället för att domstolen ska avgöra målet genom en huvudförhandling i domstol. Parterna kan då ingå en förlikning och skriva ett förlikningsavtal där det kort framgår vad tvisten handlar om, vad parterna har kommit överens om samt att tvisten inte får prövas igen.

Vad innebär förlikning

Om parterna begär det, så kan förlikningen fastställas genom en dom. Domen får då laga rättskraft och saken kan därmed inte prövas igen. Bestämmelserna om förlikning framgår av 42 kap. 17 § RB, som reglerar att rätten ska verka för att parterna förliks eller på annat sätt uppnår en samförståndslösning om det inte är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter.

En förlikning är även möjlig om saken tagits upp i hovrätten. Förlikning är däremot inte tillåten i alla typer av mål utan förlikning är endast möjlig i dispositiva tvistemål. I indispositiva tvistemål är förlikning inte tillåten.

Dispositiva mål

Till dispositiva tvistemål hör bland annat olika förmögenhetsrättsliga tvister, exempelvis huruvida ett skuldförhållande föreligger eller inte. I lag uttrycks bestämmelsen för dispositiva tvistemål med ”i mål där förlikning om saken är tillåten”.

I dispositiva tvistemål är statens utredningsskyldighet begränsad och det är upp till parterna att ansvara för att målet blir utrett på bästa sätt.

Det ingår i domstolarnas verksamhet att vid dispositiva tvistemål att försöka få parterna att komma överens i tvisten genom förlikning. Rätten ska däremot inte ta upp frågan om förlikning om det anses olämpligt.

Avgörande för om rätten ska försöka få parterna att förlikas i saken är bland annat omständigheterna samt parternas inställning till att komma fram till en frivillig uppgörelse.

Rätten bör därmed ta upp frågan om förlikning i princip alla mål om det inte anses olämpligt. Det innebär därmed inte att rätten bör driva frågan lika hårt i varje mål.

Om tvisten skulle röra ett mindre värde är skälen för förlikning generellt starkare än om målet rör ett högt belopp. Det beror på att rättegångskostnaderna kan bli höga i ett mål som rör ett mindre värde.

Hur förlikningsverksamheten ska gå till är inte reglerad. Det ankommer först på domaren att ta reda på om parterna skulle vara intresserade av att förlikas. Domaren behöver inte delta i diskussionen men om han eller hon ska delta bör denne påpeka för- och nackdelar med förlikning, vad som behöver bevisas och vem som har bevisbördan m.m. Nuförtiden anses det mera önskvärt att domaren lämnar förlikningsförslag om det anses lämpligt. Anledningen är att tvisten löses betydligt snabbare genom förlikning och kostnaderna hålls nere. Om det däremot är klart att en av parterna har rätten på sin sida föreligger det normalt inte i hans eller hennes intresse att efterge sin rätt. Domaren bör då inte försöka påtvinga denna en lösning för att få den parten att ge efter, om det inte finns särskilda skäl till detta.

Vanligtvis innebär regeln i 17 kap. 11 § RB att tvisten anses avgjord när domen har vunnit laga kraft. Däremot har rättskraftens omfång varit diskuterad och högsta domstolen har uttalat att trots att en förlikning har fått rättskraft innebär det inte att en enskild ogiltighetstalan inte kan föras mot förlikningsavtalet. Om bifall ges till en sådan talan förlorar förlikningsavtalet sin giltighet mellan parterna och en ny talan med anledning av den ursprungliga tvisten kan väckas.

Indispositiva mål

Att parterna ingår en förlikning är däremot inte tillåten i indispositiva tvistemål. I lag uttrycks reglerna om sådana mål med ”i mål där förlikning om saken inte är tillåten”.

Till indispositiva tvistemål hör sådana mål som är viktiga för samhället och enskilda, och där staten således har ett intresse av att utgången i målet blir riktig.

Exempel på sådana indispositiva tvistemål är familjerättsliga mål som äktenskapsskillnad, vårdnad, boende, faderskap och umgänge. När det gäller mål om underhåll är dessa däremot dispositiva. Domstolen ska därför i indispositiva tvistemål beakta den så kallade officialprincipen och ska därmed inte besluta i ärendet förr än en utredning gjorts.

Begrepp samförståndslösning syftar däremot på indispositiva tvistemål. Domstolen ska därmed verka för att en samförståndslösning ska uppnås även i indispositiva mål om det inte är olämpligt. Exempel på en sådan situation är om föräldrarna är överens och lösningen då är för barnets bästa om tvisten kan lösas i samförstånd mellan föräldrarna.

När kan parterna ingå en förlikning genom förlikningsavtal?

Det framgår av reglerna i rättegångsbalken att förberedelsen har till syfte att klarlägga om det finns förutsättningar för förlikning eller annan samförståndslösning mellan parterna. Regeln är därmed obligatorisk. Den lämpligaste tidpunkten att beröra frågan om det finns en möjlighet för parterna att förlikas, anses vara då målet är förberett. Det innebär således vid den tidpunkt kort innan sammanträdet är avslutat.

Vid den här tidpunkten har målet klarlagts och det blir lättare att bedöma hur tvisten fortsättningsvis kommer att se ut.

Ur ett kostnadsperspektiv kan det vara fördelaktigt att redan vid inledningen av sammanträdet för muntlig förberedelse beröra frågan om förlikning. Det kan till exempel vara fallet om målet är väldigt komplicerat eller om det klart framgår vad tvisten handlar om och vad parterna vill. I allmänhet ökar intresset av att förlikas ju längre förberedelsen fortskrider. Det beror på att omständigheterna i många fall klarläggs mer och det blir lättare för parterna att se vilka vinstchanser de har i tvisten. Idag är det runt 60 procent av alla mål som slutar i en förlikning.

Avtalsjurist med erfarenhet som hjälper dig med förlikningsavtal

Dessa typer av fall hamnar ofta under avtalsrättsliga frågor med förhandling.

Vi hjälper dig att tolka ditt avtal och förhandla fram både en bra förlikning och  förlikningsavtal.

BOKA KONSULTATION





AKTUELLT PÅ ADVANTAGE JURISTBYRÅ

top
Call Now Button